Alla månader, all tid som gick mig förbi.
När levde jag. Vem uttalade mitt namn.

Rör jag mig på gatorna som en död, en som
inte finns? Och spelar det nån roll.

Jag ska andas och sjunka som ett lod. Känna
hur allt skräp liksom skingras. Detta satans
livsinnehåll. Det ska flyta undan, jag är lodet.

Varför sa man ett ord som egentligen. Varför tänkte man ens det. Det var något med världens beskaffenhet som gjorde att man talade om hur det "egentligen" var och hur det "egentligen" skulle vara. Ordet egentligen, hur skulle man uthärda det.